På väg igen...

Tidig morgon 21 januari. Vi har sovit ett dygn i Sydney. Nu är vi på väg till desserten. Ja, vi har snart ätit oss genom menyn.

Nu är det Gregors drömmål som återstår och det är inte vilken dessert som helst. Flyg från Sydney till Adeleide  och sen nästan nittio mil rakt ut i öknen (the desert).

Jag har varit så skeptisk till att åka på den här resan. Knacka opaler i Cober Pedy där jag framför mig ser laglöst land. Människor som kommer att titta snett på oss och undra varför vi ska komma dit och "sno" deras opaler.
Fyra av de giftigaste ormarna i världen finns här, lösa hundar och flugor. Och.. Även om jag tycker om värme så tänker jag att 40 grader är att överdriva.

Efter många turer och diskussioner. Jag är med på resan och efter många mil på väg dyker vägskylten Cober Pedy upp. Det börjar skymma. Klockan närmar sig 20.45. Efter 11 timmar genom öken är vi framme. Jag trodde vi skulle bli liggande bakom långtradare hela vägen, men jag kan säga att varje bil vi mötte gav hopp om att det fanns fler människor i världen. Naturen var inte bara sand. Den var sand av olika kulörer och buskar, gräs och träd? En önskan om att få väva dessa fantastiska nyanser, eller måla, om jag skulle ha kunnat, växer inombords.

Så vackert!

Dag två, vi försover oss. Har bokat en utflykt som innebär teori och praktik om opaler, en stunds nodling ingår. En mycket intressant och lärorik förmiddag. Sen lunch och vila och en ny utflykt på eftermiddagen. Den var spännande den med. Besök i ett underjordiskt hem, museum och en ortodox underjordisk kyrka.

Så har vi det där med wifi. Sitter nu på biblioteket i Cober Pedy som har fri wifi men möjligheten att ladda ner bilder, som jag hade tänkt, är inte så möjlig... Så det får bli brödtext och bilder när tillfälle ges.

Gregor och Johan är ute och nodlar ( vet inte om det ska in ett u efter oet?) med guiden vi hade med oss igår. Det är varmt men tack vare vind, som är lika varm som luften så känns det helt ok.

Något som berör mig illa är att vi i byn ser abourginer sitta sysslolösa vid vägen? Jag känner mig som en som tränger mig på. Detta är deras land och här har den vite mannen lagt beslag på värdet (opalerna). Det skulle vara intressant att tränga djupare in i detta komplexa lilla samhälle. Här bor ca 3000 människor mitt ute i ingenstans. Närmaste stora stad är nog Adeleide, 90 mil härifrån. Biblioteket liknar något i Sverige förutom att det pratas och skrattas hela tiden. En trevlig atmosfär.
Affärer finns, mest affärer som säljer opaler. Många historier har vi lyssnat till om den fantastiska fossilen.
Synd att jag inte kan lägga in bilder nu då hade ni också fått se de underjordiska bostäder som är ganska vanliga här. Något som bidrar till att staden ser lite ödslig ut.

Sommarlovet är snart slut här och förstår jag det hela börjar skolan nästa vecka.

Troligtvis börjar vi återfärden till Adeleide i morgon. Vi får se! Jag hör av mig! Ha det gott! Alla som orkar läsa!