Jag går ner till operabaren med en fantastisk utsikt över operahuset och Harbour Bridge. Molntäcket spricker upp medan jag sitter och läppjar på en iskall Riesling. Jag läser min kriminalroman (Tretton timmar av den sydafrikanske författaren Deon Meyer. Den är spännande). Jag skriver lite och så kommer två unga flickor fram och frågar om de kan sitta vid samma bord.
Såklart!
...går båten verkligen under? Ja det gjorde den!
Det blir inledningen till en uppfriskande eftermiddag. Kimberley och Cornelia jobbar på Red Bull och är här på kombinerad arbets- och jobbresa.
De arbetar båda i Salzburg därifrån kommer också Cornelia. Kimberley kommer från Holland. Vi avverkar oroliga föräldrar Red Bull och lite ytligt om politik. Eftersom ingen av oss har engelska som modersmål försvinner mitt dåliga självförtroende när jag pratar engelska och samtalet flyter, tycker jag, mycket bra.
Cornelia & Kimberley
Tack för en trevlig eftermiddag, som avslutas när vi delar en taxi till Bourke Street, dit vi alla tre skulle vidare. Jag till Johan och Emily och de till en bar några kvarter ifrån. Taxin kördes för övrigt av en man från Afghanistan och han deltog i vårt samtal som livligt fortsatte.
En internationell eftermiddag.
Innan jag kom till operabaren gick jag runt och ögonshoppade. Jag fascineras över hur mycket prylar, kläder ja allt, som finns i varuhusen. I ett av varuhusen i centrala Sydney har de tre eller om det var fyra gigantiska plan med damkläder. Ett plan (många gånger större än vårt största) med parfym och smink.
Det här var ett varuhus av mindre storlek, iallafall våningsstorlek. Dock är det vackert tycker jag.
Den här kvinnan är av glas och står i ett helt annat skyltfönster.
Jag blir lite matt av mängderna. Går in i en liten affär och är nära att köpa mig en ny "handväska". Eftersom jag inte kunde välja, en stor eller en liten, så blir båda kvar i affären.
Här är noshörningen ute i det fria och kommunalgubbarna inhägnade
(Många såna noshörningar pryder staden just nu)
Väl hemkommen tittar jag på Facebook och blir så sorgsen. Ett av mina "gamla" förskolebarn, idag 19 år saknas sedan nyårsafton. Varje gång någon söks på det här sättet gör det ont och allra mest påtagligt blir det om man har haft en relation och det har jag haft med Emil. Han var precis ett år när han började på förskolan där jag just hade börjat. Han kröp och ibland hälsade han på mig på kontoret. Det första ord han sa var hammare och det sa han många gånger. Familjen byggde just då om sitt hus och hammaren användes så klart ofta. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer tillrätta! Tänker på familjen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar