Tiden här krymper....

....hemma kommer ny tid. Klockan är 16 om lite drygt tre timmar åker vi från Bourke street till flygplatsen. Innan dess ska vi hinna äter middag och nu ska jag berätta om igår.
Johan frågar vid lunchen om jag ska handla något mer. Näe säger jag bestämt! Nu får det räcka!

Vi skiljs åt och jag börjar mina nästan 10000 steg tillbaka "hem". Vid en middag för ett tag sedan sa Jane(Emilys mamma) att man inte ska gå i skor för länge. Jag trodde hon sa inte längre än sex år, medan Johan påstår att det nog snarare var ett år. I vilket fall, mina snikers har nog hängt med i sex år så jag funderade på att införskaffa ett par nya när jag kommer hem. I allafall traskar jag genom varuhusen eftersom de har så fantastiska toaletter, rena och GRATIS! Kommer snart förbi en affär som säljer sådana skor som jag ska titta efter när jag kommer hem.

Hittar ett par som känns som luft i handen. Snabbt är en expedit där och säger prova dem. Det är som att gå på marshmallows. Jag stoppar ner handen i skon. Jo, visst det känns alldeles mjukt... Och ut går jag med mina nya marshmallowsskor i en påse. På kvällen berättar jag för Johan om skorna och säger samtidigt att om inte jag kan ha dem så kan säker Lava eller Nennea ha dem.
Han tittar oförstående på mig. Lava (snart nio år), Nennea, Jespers flickvän. Det var ett vitt spektrum. Han ser än mer konfunderad ut tills han får se skorna.

Då utbrister han! Dom kanske Sandra (Simons fru) också skulle kunna tänka sig?  Så nu går jag 65+ omkring i marshmallowsskor!


På min väg hem dök en annan episod från middagen hos Emilys föräldrar upp. Vi sitter vid bordet och ska precis börja äta när Bob (Emilys pappa) säger; hur säger man Bon Voyage på svenska. Jag är så inne i tanken på maten, så jag svarar, smaklig måltid. Johan tittar på mig och upprepar det Bob sagt och jag svara samma sak en gång till. Nu tittar Johan på mig som om jag kommer från yttre rymden
och så säger han uppgivet, men mamma???  Då hör jag vad de säger och kan svara trevlig resa. Och Bob försöker upprepa det jag sagt. Det låter inte riktigt likadant när han säger det. Men han gjorde ett gott försök!



Dagens lunch!

Sushitrain, hoppa på!

Och nu väntar jag att Johan ska komma in genom dörren. Vi ska äta middag. Om en och en halvtimme färd till flygplatsen. Här är det nu 27 grader. Har svårt att föreställa mig hur 8 grader känns! 

Vad jag tjatar om middag. Kan det vara resfebern som slagit till?

Kanske och nu får han komma!!!